Flygsport

Ett typiskt sportflygfält för flygplan, motor och eller segel, ryms på 30 hektar eller mindre. Då ryms startbana, taxibana, hangarer, föreningslokal och andra stödfunktioner. Banor i flera riktningar var vanligt förr och är optimalt, särskilt för ultralätta flygplan. Men numera nöjer sig klubbarna ofta med en bana i en riktning, planerad så att den passar de vanligaste vindriktningarna på platsen under flygsäsongen.

Ett flygfält för motorflyg kan ha hårdgjorda banor eller banor av gräs. Hårdgjord bana med bärighet BK3 ger säker tillgänglighet året runt oavsett väder, vilket kan vara önskvärt av beredskapsskäl eftersom många flygklubbar utför uppdrag för både militären och civilsamhället. Startbanan bör vara minst 800 meter lång och 23–30 meter bred. Taxibanor bör ha en bredd av 15 meter. Lutning max 3 %. En typ av bana som åter blivit populär på kontinenten är "gräsarmering", som består av en slags perforerade plattor som läggs på gräs och ger en stabil yta till en lägre kostnad än asfalt eller betong.

Ett flygfält för främst ultralätt motorflyg klarar sig med kortare banor.

För segelflygplan som inte startar med hjälp av motordrivet bogserflygplan utan med vinschning, krävs utöver själva startbanan även ett längre smalt stråk, minst 1 000 meter, för den vinschlina som drar flygplanet upp i luften. I bortre änden av stråket står vinschen.

På de stora plana ytor som omger flygplatsens aktivitetsytor finns goda förutsättningar att arbeta med biologisk mångfald. I stället för monokultur av gräs kan ytorna utformas som artrik ängsmark.

Särskild kunskap om utformning av anläggningar för motorflyg och segelflyg i full skala finns hos Kungliga Svenska Aeroklubben (KSAK) och Svenska Segelflygförbundet.

Nedan visas en principiell skiss över hur ett flygfält för motor- och segelflyg kan utformas.

A. Belagd start/landningsbana för motorflyg 800 meter
B. Taxibana
C. Uppställning och tankplats för motorflyg
D. Hangarer för motorflyg
E. Klubbhus för motorflyg
F. Start/landningsbana med gräsyta för segelflyg 800 meter
G. Uppställningsplats för segelflyg
H. Hangarer för segelflyg
I. Klubbhus för segelflyg
J. Parkering
K. Låg terräng för ut- och inflygning (ett par hundra meter i färdriktningen).

Fallskärmshoppning sker så gott som uteslutande från ett flygplan som startar på ett flygfält för motorflyg enligt rubriken ovan. Anläggningen kan vara särskilt skapad och utformad för fallskärmshoppning, eller samlokaliserad med annan flygverksamhet. Det är dock en fördel om det är ett flygfält där det inte förekommer så mycket annan flygtrafik, eftersom fallskärmshopparna i det fria fallet rör sig vertikalt med hög hastighet och med begränsad möjlighet till uppsikt nedåt eller till undanmanöver.

Det är också en fördel om fallskärmshoppningsfältet är lokaliserat med möjlighet för hoppflygplanet att stiga över glesbygd och gärna variera geografiskt område. Motorerna i dessa flygplan är starka och kan upplevas som störande om de ständigt stiger över samma plats.

Efter att fallskärmshopparen utlöst fallskärmen, vilket brukar ske på lägst 1 000 meters höjd, flyger hen som vilken flygfarkost som helst med etablerade väjningsregler, men det kan bli många i luften som samtidigt kommer in för att landa. Stora gräsytor är önskvärda för säker landning även för nybörjare eller vid oväntade vindfenomen. Det normala är att hopparna landar på samma ställe där de startade, för att packa sina fallskärmar och sedan förbereda sig för nästa hopp.

Den ursprungliga startmetoden för skärm- och hängflyg är att starta på en bergsluttning. En startplats på berg bör ha en svag men ökande lutning ut mot flygområdet, samt vara fri från hinder av i form av byggnader, ledningar, master, träd eller annan topografi. Ofta lägger man ut en textilduk eller anlägger en gräsmatta så att den ömtåliga utrustningen inte skadas av vassa grenar och stenar. Man kan också använda begagnat konstgräs från en bollplan. Startplatsen bör ha en lämplig yta för vistelse eftersom väntan på rätt startvind kan bli lång.

Landingsplatsen bör vara stor och generös i sin yta för att ge nybörjare säkra marginaler att felbedöma sin inflygning. Förhärskande vindriktning på platsen bör beaktas så landning kan ske så rakt mot vinden som möjligt utan uppstickande hinder. Så stor öppen yta som möjligt runt landningsplatsen är önskvärd eftersom farkosterna är känsliga för turbulent luft.

Bogsering (vinschning)

Vid bogsering/vinschning används ett fält där farkosterna vinschas upp för flygning på höjd. Fältet bör ha en längd på minst 850 meter, gärna längre. Med kortare fält minskar losskopplingshöjden snabbt. Ingen startbana krävs eftersom flygfarkosten bara behöver några meter för att komma i luften, men en större yta på cirka 1 000 kvm behövs i bägge ändarna (fortsättningsvis kallade startplatser).

Mellan startplatserna räcker ett smalt stråk längs vilket linorna dras ut med ett enkelt terrängfordon eller annan anordning. Det måste finnas fri sikt mellan startplatserna.

På den ena startplatsen ställs en vinsch, och på den andra startar skärmflygpiloterna. Vindriktningen avgör placeringen. Startplatserna i bägge ändar ska vara gräsbevuxna och fria från hinder även i sidoområdet. Där ska finnas utrymme för start och landning, markövningar, samvaro och väntan på start.

Det finns startmetoder då skärm/hängflygaren bogseras av ett fordon, och inom hängflyg används också metoden att boseras av ett ultralätt flygplan, liknande hur segelflygplan i allmänhet startas.

Nedan visas en principiell skiss över hur ett skärmflygfält kan utformas.

A. Parkering
B. Startplatser
C. Stråk för vinschlina
D. Sidoområde med öppen yta eller låg skog och topografi
E. Lokal för förvaring med el och va, kan ligga några hundra meter bort

Hang, backglidning

När vinden blåser mot sluttningar eller andra topografiska hinder som ett berg, en kust eller rent av byggnader, kan flygfarkoster hålla sig i luften länge på den "luftkudde" som skapas framför sluttningen eller hindret. Skånes kuster, Vätterns östliga sida och bergssidor i fjällen är exempel på sådana platser, och även klippor närheten av våra tätorter.

Om vinden inte räcker för att hålla sig kvar i luften kan man göra en "backglidning", ett kortare flyg från toppen på kullen ned till en landning framför den. Många skidbackar och deponier fyller denna funktion bra. De är också lämpliga miljöer för nybörjarkurser i skärm- och hängflygning. Det krävs stor fri yta framför kullen, både för säker landning och för att turbulent luft inte ska skapas i flygområdet.

Man startar alltid så rakt mot vinden som möjligt, varför flera backar i olika riktningar är önskvärda.

Skärm- och hängflyg med motor

Det finns skärm- och i viss mån hängflygfarkoster med motor som kan starta och landa nästan var som helst. Skärmflyg med motor kallas Paramotor.

Modellflyg, små flygfarkoster som manövreras från marken, finns i en mängd former vilket framgår av de omkring 60 tävlingsklasserna. Detta påverkar utformningen av anläggningen, som dock alltid ryms på en yta stor som en fotbollsplan. Den vanligaste typen är ett litet flygfält i miniatyr, med start- och landningsbanor i flera riktningar, samt bänkar för arbete och pyssel med flygplansmodellerna. Banorna kan vara gräs eller hårdgjorda. Det är önskvärt att platsen är öppen och att inga byggnader, ledningar, master eller topografiska hinder finns nära anläggningen.

Det finns modellflygklasser som inte startar på traditionellt vis på en startbana utan istället kastas upp i luften, eler skjuts upp med ett gummiband. Ytterligare ett sätt att flyga är på en kulle eller sluttning, där man "flyger hang" alltså utnyttjar uppåtvindar som skapas när det blåser mot sluttningen. På senare år har drönare blivit allt vanligare, vilket i modellflygsammahang normalt handlar om helikoptrar med fyra rotorer, quadrokoptrar, som styrs av en pilot som ser färden ur farkostens perspektiv genom ombord-kamera och goggles. Mångfalden är stor.

Liksom med flygfält i fullskala är lokaliseringen viktig. Även om allt fler modellflygplan med motor drivs av elektricitet kan flygningen uppfattas som störande i närområdet. Någon kilometers avstånd till närmaste bostadsbebyggelse är önskvärd för motordrivna modellflygplan.

En viktig förändring som skett på senare år är att Transportstyrelsen numera definierar all modellflygning som "drönarflygning", och det har medfört att nya krav ställs både på piloter och anläggningar. Modellflygfält ska godkännas av Transportstyrelsen. Om man flyger utanför ett godkänt modellflygfält krävs ett särskilt "drönarkort" som är en licensiering med teoriprov hos Transportstyrelsen. Om man flyger på ett godkänt flygfält räcker en registrering för att få ett "operatörs-id".

Nedan visas en principiell skiss över hur ett modellflygfält med "extra allt" kan utformas.

A. Parkering
B. Klubbhus med förvaring
C. ”Mekaryta” med bord för klargöring
D. Yta för umgänge
E. Gräsbanor
F. Belagd bana
G. Gräsyta för segelflyg

Varmluftsballonger flyger utan andra möjligheter att styra än att stiga eller sjunka till en höjd där vinden för farkosten åt önskat håll. Det här gör att start- och landningsplatser väljs vid varje enskilt tillfälle, och att ballongflygning sker i områden där det finns gott om öppna platser utan master eller luftledningar.

En startplats kan vara ganska liten, bara så stor att det går att lägga ut ballongen på marken, göra i ordning korg och ballong för flyg och fylla ballongen med varm luft. Landningsplatsen behöver egentligen inte heller vara särskilt stor, men ju större den är desto lättare och säkrare blir inflygning och landning. Därför är det positivt för ballongflygning om öppna ytor i och omkring våra tätorter bevaras och inte exploateras.

Klövberget i Tyresö kommun sydost om Stockholm är en av få platser i Stockholmsregionen som lämpar sig för hangflygning med skärm- och hängflyg. Flygningen är begränsad till när isen ligger på fjärden framför berget och erbjuder säker landning, men flygstället bedöms ändå av de aktiva ha ett mycket högt värde. Rekordet är 23 piloter i luften samtidigt.

När den berörda föreningen Fenix Skärmflygklubb fick veta att kommunen planerade ett naturreservat på berget inleddes ett intensivt intressebevakningsarbete. Kommunens planering tog tid, men föreningens arbete lönade sig. Efter nästan tio år kom en inbjudan att delta i utformningen av reservatföreskrifterna, och föreningen fick gehör för samtliga sina önskemål. Flygningen bedömdes inte störa några naturvärden i reservatet. Klövberget är idag fortfarande ett mycket uppskattat flygställe när vädret tillåter, och samexistensen med fågellivet är utmärkt. Det är inte ovanligt att havsörnar kommer in från skärgården för att stilla sin nyfikenhet när de ser skärmflygare i luften över berget.

Livskraftigt modellflygfält

Strax utanför Åhus, på en plats som har historisk betydelse som krigsflygfält under andra världskriget, har Ripa Modellflygklubb sedan 1995 byggt upp en framgångsrik modellflygverksamhet. Anläggningen lockar medlemmar och aktiva från hela Skåne och grannlänen. Utöver föreningsaktiviteterna hålls flera träffar för besökare, bland annat ett veckolångt sommarflygläger med deltagare från både Sverige och utlandet.

Framgångsfaktorerna är flera. Modellflygfältet ligger på en plats där omgivningen är van vid ljud, mitt emellan två anläggningar för folkrace och motocross. Föreningen valde också tidigt att förvärva fastigheten fältet ligger på, så man har inga problem med arrenden eller hyreshöjningar. Flygfältet är godkänt hos Transportstyrelsen för flygning upp till 300 meter, och man har en god relation med trafikledarna på Kristianstads flygplats en dryg halvmil bort, från vilka man lånar luftrummet i en avtalad sektor.

Totalt omfattar anläggningen knappt åtta hektar. I den ena änden av fältet ligger aktivitetsytan med lokaler för skruvande på modellflygplanen, laddning av batterier m.m. I den andra änden ligger klubbstuga och en lite större samlingslokal. Där finns en fräsch sanitetslokal med WC och dusch, vilket bidragit till att anläggningen blivit en samlingsplats där många väljer att övernatta eller bo en tid, även hela familjer. Som mest ryms ett femtiotal fordon på anläggningens ställplats som är öppen för medlemmar och aktiva.

Ripa Modellflygklubb arbetar kontinuerligt med att rekrytera och inspirera verksamhetsledare och andra funktionärer med en strategisk kompetensmässig bredd. Även om de flesta aktiva är män är många kvinnor engagerade i föreningens verksamhet och ledning.

Flygplats för motor- och segelflyg nära stad

Det går utmärkt att kombinera motor- och segelflyg på en gemensam anläggning, även nära en större stad. Ett bra exempel finns i Borås. Intill riksväg 40 strax väster om staden ligger Borås flygplats. Det är en godkänd (certifierad) allmänflygplats som ägs av Borås Stad och arrenderas och drivs ideellt av Borås Flygplatsförening. Flygplatsen har en historia som går tillbaka till 1947, då under namnet Viareds flygfält. När Viareds industriområde började växa på 1970-talet påbörjades en process som innebar att flygplatsen flyttades fyrahundra meter österut och fick sitt nuvarande läge och namn 1997.

Här finns ingen reguljär kommersiell flygverksamhet. I stället finns tre flygklubbar på flygplatsen – Borås Flygklubb, Borås Ultralätt flygklubb och Borås Segelflygklubb. Föreningarna förfogar över egna hangarer, klubbhus och tankanläggning. Här finns olika lokaler som används av klubbarnas flygskolor och för klubbträffar. Flygplatsen är ett centrum för utbildning av både motor- och segelflygpiloter, och samtidigt en mötesplats för generationer. En plats för både utbildning, samhällsnytta och naturnära rekreation. Alla föreningarna äger egna flygplan, och det finns även privatägda flygplan stationerade på flygplatsen, tillsammans omkring 30 st.

Flygplatsen är också bas för skogsbrandbevakning och andra samhällsuppdrag, Frivilliga Flygkåren m.m. Helikoptrar från polis, ambulans-, foto- och kraftledningsföretag utnyttjar regelbundet flygplatsen.

Borås flygplats är välutrustad med en 800 meter lång asfaltbana med banbelysning och ett lika långt parallellt grässtråk. Även på vintern är flygplatsen öppen, och klubbarna sköter snöröjning av banan.

På 10 minuters promenad från flygplatsen finns på vardagar kollektivtrafik till Borås. I närheten finns ett antal restauranger och på flygplatsen har segelflygklubben stugor med möjlighet till övernattning.

Biologisk mångfald på anläggning för fallskärmshoppning

Inom flygsport pågår ett stort program om biologisk mångfald, De stora ytor som omger flygfält har visat sig väl lämpade för artrikedom. Lokala projekt genomförs runtom i landet.

En av dessa platser är Stockholms Fallskärmsklubbs hoppanläggning i Gryttjom i Tierps kommun. Föreningens verksamhet är "utlokaliserad" från sitt eget län på grund av trängsel både på marken och i luften.

Tillsammans med Upplandsstiftelsen och Naturskyddsföreningen genomförs i Gryttjom projektet "Ett hopp för pollinatörerna", där man skapar bättre förutsättningar för pollinatörer att leva sida vid sida med flygsporten. Projektet samlar frivilliga för att vidareutveckla en biologisk mångfaldsoas och har genomfört aktiviteter för att stärka pollinatörers livsmiljöer. Genom att låta gräsytorna kring landningsbanorna växa med en längre blomningssäsong får man många olika pollinerande insekter att trivas på flygfältet. Det har byggts bihotell och anlagts sandbäddar, och experter utför artinventeringar.

Genom projektet "Ett hopp för pollinatörerna" visas hur man kan kombinera mänsklig aktivitet, som flygsport, med bevarandet av biologisk mångfald genom att aktivt arbeta för att gynna ekosystemen.